Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Casa la Concha, min egna resa och minne för livet.

Casa la Concha – en liten idyll som för alltid kommer ha en liten del i mitt hjärta. Som ni vet så tog jag en välbehövlig paus från bloggen ett tag och åkte till Skåne och sen vidare till Spanien. Med en enkelbiljett i handen gick jag på planet i Köpenhamn och hade ingen aning hur länge jag skulle bli borta. Min första resa på egen hand, jag har rest själv en hel del genom åren jag bodde utomlands men jag hade aldrig tidigare åkt på semester helt själv. En ny utmaning och en stor prövning tanken på var i livet jag var. Hur som helst så bokade jag en biljett och 48 timmar senaste satt jag på flyget mot Malaga och hade då, fortfarande inte bokat hela min vistelse och jag kan säga att innan jag hittade Casa la Concha åkte jag runt mellan ett flertal olika hotel innan jag kände att jag hittade rätt – lugnet och ett hotel jag kände mig trygg på. Jag åkte för att vara själv, vila och tänka vilket gjorde att de flesta hotellen i Marbella inte passade in på min resa. Jag var minst sagt totalt vilsen innan jag hittade detta underbara lilla hotel uppe vid berget Concha.

Resan blev ca 3 veckor lång och väldigt upp och ner, ena dagen var jag så arg över mitt öde (om man så fint får kalla det så) att jag skrek i kudden för att ingen skulle höra och nästa dag tackade jag någon där uppe för livet och för att jag nu kunde blicka framåt och bara fokusera på mig själv. En mänsklig berg och dalbana som fortfarande går upp och ner om jag ska vara helt ärlig, det kommer ta tid att hitta tillbaka till mig själv igen även om att det känns som att jag nu är på rätt väg. Det senaste året känns lite som ett vakum, som jag minns varit fyllt med blandade känslor. Varvats mellan obeskrivlig lycka ena dagen och nästa dag fylld av smärta, panik, ängslan, frustration och osäkerhet. Utanpå såg jag nog mest glad ut, men inuti kände jag mig mer som ett tomt skal. Jag hade ett stort sorgarbete framför mig och det gjorde jag bäst själv i total isolering, så resan gjorde mig gott trots alla känslor som stormade upp och alla tankar som snurrade runt. Att ensam möta den riktiga sanningen var inte lätt men nödvändig,  jag var tvungen att titta i backspegeln trots smärtan och liter av tårar det gav så hade jag inget val för att kunna skilja på verkligheten och den totala manipulation jag blivit utsatt för. Efter nästan 3 veckor med mig själv och distans från allt, utan att bli påverkad ut av någon och bara försöka se dagen för vad den var kände jag att jag på något sätt kunde komma hem igen och starta om. Även om att jag visste att resan skulle bli lång så hade jag hunnit återhämta mig en hel del under dessa veckorna, jag kände mig utvilad och så redo som jag kunde för att komma tillbaka och starta om mitt liv på nytt.

Casa la Concha var helt enkelt det perfekta lilla stället att vila upp sig på. Hotellet består av ett stort hus med ett par rum och i trädgården finns det några hus i olika storlekar. Jag hyrde ett litet hus med egna uteplatser och ingång, lite som att hyra ett litet sommarhus på en stor gård. Kvinnan som ägde hotellet var en helt fantastiks, en riktig power woman som hade mycket historia att berätta om både gården och sina egna livsöden, minst sagt en mycket inspirerande kvinna. När man kliver in på hotellet möts man av ett lugn och en välkomnade känsla och bara efter ett par minuter känner man sig som hemma. Inredningen och inspirationen hade hon hämtat från en rad olika platser och länder, inget var perfekt och det gjorde att känslan på hela hotellet andades avslappning och inga måsten. Det kan jag säga var precis vad jag behövde, känna att jag bara kunde vara, låta vattenglaset stå framme, slänga handduken på golvet eller bara slippa tänka tanken på att allt skulle vara i största perfektion. Min totalt krampande kropp började slappna av och jag kunde nästan känna hur en stor tung ryggsäck sakta men säkert gled ner från mina axlar. För mig blev hotellet lite av ett reatreat men självklart kan man checka in som på ett vanligt hotel. För er som fått lite inspiration av att resa själv och inte riktigt vet var ni ska åka kan jag hjärtligt rekommendera Casa la Concha och speciellt om ni är ute efter en resa för att koppla av och bara vara, då lovar jag er att ni inte kommer bli besvikna. Ni hittar mer information här – Casa la Concha

Jag hade ingen kamera med mig på resan men jag tog en hel del mobilbilder som jag kan dela med mig av. Ingången till hotellet – älskar alla färgglada detaljer och den knasiga mixen.

Jag förälskade mig i varje litet hörn, från alla konstiga trä skulpturer till hotellets egna lilla hund.

Här spenderade jag många eftermiddagar med mig själv, läste en bok eller bara vilade medans jag lyssnade på fåglarna.

Inredningen var precis i min smak, exakt så här skulle mitt egna Spanska sommarhus inredas.

Min favorit plats på hela hotellet, hur vackert är inte frukostdelen?!

Här spenderade jag säkert två timmar varje morgon. Jag gick upp tidigt i början av resan men för varje dag som gick sov jag lite längre och längre och tillslut kom jag ner i varv såpass att jag inte ens tittade på klockan.

Lilla köket, så gulligt!

Mitt bord, samma bord varje dag haha kände mig lite som pensionärerna på resorts där man får flytta sig för att man råkat ta ett bord dom tvunget skulle sitta på. Hotellet är litet så man behöver inte direkt slåss om platserna, mitt lilla bord stod alltid ledigt och väntade.

Det fanns så många olika så avslappnings hörnor och jag tror nog att jag hann testa de flesta..

Efter ett par dagar svirade jag om från långa trikå klänningar till något lite mer uppklätt för att ge mig ut på middag, det bästa med att gå på resturang själv är att man oftast får det bästa bordet och den bästa tänkbara servicen.

Utsikten var så vacker, var du än gick såg man det vackra berget i bakgrunden.

Min skrivhörna, här spenderades många timmar och kvällar.

Kunde inte få nog av ljusinsläppet i detta rummet, så fint med fönsterpartierna som gjorde att hela rummet glittrade av ljuset som släpptes in.

I sin enkelhet. Alla rum och hus hade sin egen stil och inredning, var inte inne i alla rum men de rummen jag såg var alla fina på sitt sätt.

Jag hade två olika uteplatser, en med sol och en med skugga och tak. Blir nästan rörd när jag ser bilderna, ligger så mycket känslor och tankar bakom alla dessa olika viloplatser.

När jag låg här om dagarna kändes det mer som att jag låg på en liten träbänk i Thailand eller Bali.

Hotellets egna trädgårdsland. Som en liten dröm för mig som älskar att odla och laga mat! Då jag bodde på hotellet lite längre än andra fick jag tillgång till köket, så fint av ägaren – hon fick verkligen mig att känna mig som hemma.

Något av det bästa – från morgon till kväll kvitterade dessa fåglarna och det var det ända och kanske någon vindpust man hörde för man låg och sola vid poolen.

Jag levde i kaftaner, långa trikåklänningar, inget smink och håret levde sitt eget liv.

Förutom de dagarna jag tog mig ut för att äta eller som här – fira min födelsedag på Marbella club hotell. Jag blir rörd igen när jag tänker på att en av mina äldsta och bästa vänner kom ner, firade min födelsedag och gjorde mig sällskap i ett par dagar.

Jag hoppas att jag inspirerat er till att åka på en ”egenresa”. Jag förstod att ni var många som funderat i dessa banor efter alla era kommentarer på Instagram. Oavsett var ni är i livet tycker jag absolut att ni ska åka, att resa själv ger dig ett annat perspektiv på resan och om inte har du gjort något för dig själv. Njuta av att vara helt själv under en längre period kan ibland vara svårt men när man inser vad det ger en och vilket avkoppling man når tror jag att det skulle vara bra för alla att spendera lite mer tid med sig själva. I mitt fall tror jag att jag borde gjort denna resan tidigare i livet men bättre sent än aldrig. Jag kommer definitivt åka tillbaka till Casa la Concha, kanske redan till hösten om jag finner tillfälle <3

Ett litet steg tillbaka, i rätt riktning.

Hej finaste ni! Nu har ni fått vänta länge, min paus blev lite längre än vad jag planerat och tänkt mig. Efter en lång sommar är jag nu tillbaka och ska försöka skriva och hitta tillbaka med små steg. Har saknat att skriva men inte känt att jag varit redo och har heller inte kunnat skriva av olika skäl. Men jag tänker att jag kan börja skriva lite när jag känner att jag orkar och har tid, känner mig lite ringrostig men det ger sig nog snart. Jag är sjukskriven och har varit i ett par månader nu, jag försökte jobba in i det sista men insåg tillslut att jag höll på att köra rakt in i väggen och att det var dags att pausa innan det var försent. Jag är en envis person som oftast vill klara mig själv och har svårt för att visa mig svag men i mitt fall var det inte läge att kriga på, jag var tvungen att stanna upp och se verkligheten och sluta försöka köra på och vägra inse att mitt liv vändes totalt upp och ner. Ni kommer tids nog att förstå varför jag inte kan prata öppet om vad jag går igenom men som jag skrev i mitt förra inlägg så hoppas jag att jag en dag kan stå upp för ämnet och hjälpa andra, det är det som fått mig att orka ta mig framåt i de stunder jag knappt orkar blicka framåt och starta om mitt liv.

Lite kortfattat vad som hänt under sommaren – jag åkte ner till mina älskade föräldrar och hundar i Åhus för att spendera min sommar där i lugn och ro. En vecka spenderades i Åhus tills min vardag blev lite oroligt igen och jag valde att åka iväg för att finna lite ro. Jag åkte själv, en enkelbiljett till Spanien och visste inte riktigt hur länge jag skulle bli borta. När jag satte mig på planet, ensam och sårbar kan jag erkänna att tårarna välde över mig. Ensamheten och allt som hänt kom ifatt mig med storm steg. Chocken började lägga sig, mitt uppvaknande blev allt klarare och jag började inse var i livet jag stod. Jag har vacklat mellan stark och totalt orkeslös i ett par månader tills jag bestämde mig att resan skulle bli min egna resa, en resa där jag enbart vilade, fokuserade på mig själv och hämtade kraft för hösten och allt vad det innebär. Jag försöker att planera min framtid men jag har en långväg att gå, får ta en dag i taget men jag kommer gå starkare ur allt detta. Det finns inget alternativ än att kämpa på och visst, efter regn kommer solsken. Tack för ert tålamod och fina kommentarer, det värmer och stärker ska ni veta!

Håller på att förbereda ett långt inlägg om min resa, jag hittade ett litet retreat uppe i bergen i Spanien som jag så gärna vill visa er. Ett magiskt litet ställe som passar perfekt för er som också är sugna på att åka på en egen liten trip, förstod att ni var många efter alla era kommentarer på Instagram under min resa. Så vi börjar där, en liten nystart även här på bloggen – håll utkik så kommer inlägget snart upp.

 

 

 

Mathilda Weihagers webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!