Nu har jag skrivit, raderat och skrivit ett par gånger, trodde aldrig att det skulle vara så svårt att få ner stora tankar och stora beslut i text men jag börjar så här och med tiden kommer det säkert att komma mer. Ni är många som har frågat och jag förstår att ni undrar. Jag har inte känt att jag velat berätta förrän familj och vänner har landat i allt. Men ja det stämmer, jag och Robin har separerat. Vi har separerat som vänner, vi valde att gå isär med blandade känslor men vi känner likadant. Vi kände att detta var det rätta för oss båda. Vi kände efter 8 år att känslorna inte riktigt fanns där. Älskar varandra det gör vi och kommer göra livet ut, men vi var eniga om att livet har mer att ge. Vi har alltid fått ge upp något för att kunna vara tillsammans, bo isär, flytta och ge upp vänner, flytta till olika länder och lämna det man älskar att göra. Vi ångrar inte en dag men vi har fått ge upp mycket för kärleken och när inte kärleken finns kvar på samma sätt tror vi båda att det är nu vi ska fokusera på oss själva.

Ja vad livet kan förändras snabbt. För ett år sen trodde jag aldrig att jag skulle leva ett liv utan Robin som min man. I många fall så separerar par som ovänner, något drastiskt har förändrat livet och i många fall blir den ena parten sårad. Jag är evigt tacksam att vi separerar som vänner, det gör också det hela lite lättare. Det är och har varit en stor förändring för mig att flytta hem, inte ha mina älskade hundar vid min sida och att bara vara själv efter 8 år är inte alltid så lätt. Även om vi separerar som vänner har det varit mycket tårar, rädsla och oro men också mycket skratt så jag vill nog säga att de senaste månaderna har varit lite svajiga men jag har varit positiv till förändringen även om jag ibland tappat fotfästet. Jag ska trots allt börja om mitt liv på nytt, spännande men väldigt läskigt! Känslan är lite som när man går ut gymnasiet och har hela livet framför sig men man vet inte riktigt vad man vill göra och vart livet ska ta en.

Ingen av oss har haft något längre förhållande innan vi träffades och ingen av oss har lämnat en relation förut, ingen erfarenhet alls och vi frågade oss själva hur gör man? Hur går man vidare och var börjar man? Jag försöker att ta en dag i taget, fokusera på mig själv och mitt mående. Vilket förvisso är lättare sagt än gjort men stöttning av vänner, familj och framför allt Robin gör att allt blir lättare. Vi stöttar varandra vilket jag tycker är det finaste i hela omställningen, att vi finns där för varandra. Finns ingen som känner mig så bra som Robin och vise versa, vi kommer vara vänner för livet och vi kommer alltid vara familj <3

Det må ha varit en lättare separation men inte smärtfri! Jag ska bli bättre på att visa mig sårbar, bättre på att be om hjälp och tillåta tårarna komma om det är det jag behöver. Ensam är inte stark!