Dagarna går och så har det plötsligt gått flera dagar sen mitt senaste inlägg. Jag har berättat för er tidigare att jag har svårt att bara sitta still och vila men vilket är det min kropp precis behöver. Är van att träna ganska hårt 4-5 dagar i veckan men märker hur mina muskler drar ihop sig för varje dag som går och har nu bytt ut några av mina gym dagar till promenader och bastu. Helt rätt, kände ganska snabbt hur mina axlar sänktes och jag blev betydligt lättare i mina steg. Bastu kan jag varmt rekommendera dagar som dessa när det är regnigt och kallt, kommer ner i varv på ett helt annat sätt av värmen och lugnande musik i öronen. Jag har definitivt hittat ett nytt sätt att hämta energi på spenderar flera dagar i veckan i värmen för att hitta ett inre lugn. En läkande och fin stund för sig själv, återhämtning är viktig och något jag tror att vi är många som skulle behöva lägga lite mer tid på i den stressiga vardagen.

Jag har fått känna på de berömda panikångesattackerna den senaste tiden som är en följd av PTSD som i sin tur kom efter uppbrottet, det började för någon månad sen och kom allt oftare tillsammans med mardrömmar. Jag har vid det här laget lärt mig att hantera när dom kommer i offentliga miljöer men tittar fortfarande över min axel och hoppar till när någon går förbi oförberett i snabb fart, då vet jag att det är påväg och beger mig hem till trygg miljö. Men väl innanför min dörr kommer dom med jämna mellanrum som ett brev på posten, väggarna blev allt tajtare och jag får svårt att andas. Att sitta ensam på golvet med i den stunden ”min bästa vän” påsen, som jag inhaler i trodde jag aldrig skulle bli min verklighet. Jag som alltid varit så ”stark”, kunnat hantera mina känslor och min kropp. Men det var precis vad det var – min verklighet och jag kunde bli sittandes timmar på golvet med min påse, gråtandes och tappade total kontroll över mig själv, mina tankar och mina andetag. Jag önskar ingen dessa hemska påföljder av varken PTSD eller panikångestttacker, har man inte varit där tror jag inte att man kan förstå känslan av att man inte klarar av att andas, att det aldrig ska få ett slut och att man aldrig ska sluta hyperventilera. När det var som värst stannade jag hemma för att slippa möta ångesten eller för att undvika mina attacker bland folk. Jag tillät mig själv att göra så under en period men har sen barnsben alltid haft en liten krigare på insidan som säger till mig att nu är det dags att ta sig vidare, kämpa vidare och inte låta någon eller något hålla tillbaka längre. Den kraften har alltid funnits inombords. Jag vet inte var den kommer ifrån men jag är tacksam över den och jag tror att det var den kraften som fick mig att vakna upp och förstå vad som var rätt och fel som i sin tur fick mig att inse att det var dags att stå upp för mig själv och inte låta någon behandla mig illa.

Jag vill så gärna bara låta livet glatt skutta vidare som förut och har svårt att acceptera att jag behöver stanna upp, göra om och göra rätt. Jag har alltid haft många bollar i luften och det sprutar idéer på nätterna och vad gör man när man inte kan förverkliga sina idéer i nuet, det kan vara frustrerande ibland att bara sitta och vänta. Ni som också varit i en paus i livet förstår säkert vad jag menar, man vill så gärna men kan helt enkelt inte för att kroppen och hjärnan inte riktigt är med och behöver vila. Inte en dag utan veckor. Jobba ska man göra hela livet så alla mina drömmar och idéer kommer få sin tid de också. Men jag ska låta mina idéer flöda, hade ni sett mina anteckningar i min iPhone hade ni inte trott att jag var klok – tusentals idéer och tankar och för att inte tala om mina anteckningar till min bok som jag håller på att skriva.

Jag har hittat ett litet eget sätt att läka på, förutom vila och lugn vardag – skriva och stå upp för mig och andra får min ”kraft” att brinna och komma tillbaka. Nätterna i ända sitter jag just nu med en ideell viral kampanj som jag hoppas och vill tro kommer kunna sprida ett fint, viktigt och betydelsefullt budskap. Och vilken uppbackning jag har fått på detta, finner inga ord för hur fina människor jag har runt mig med stora hjärtan som brinner för att stå upp för varandra och andra. Jag har varit så rörd och i ett enormt lyckorus de senaste dagarna över all respons jag fått och hur många som sagt JA innan jag ens hunnit berätta om hela ”kampanjen”, mina idéer och stiftelsen som nu är igång på riktigt. Kunde inte för min värld tro att det fanns så många fina och hjälpsamma människor där ute som ställer upp på alla olika sätt – medmänniskan är det vackraste jag vet!

Jag vill så dela med mig av detta men ni får vänta ett par veckor till men jag hoppas att ni alla vill vara med och dela och hjälpa till under en viktig dag som tyvärr står mig väldigt nära hjärtat.

En sista rad innan jag klappar ihop datorn och kryper ner i sängen – TACK alla ni som skriver på DM, fortsätt med det för ni förstår inte hur mycket kraft det ger mig att orka skriva. Era berättelser gör mig starkare och jag hoppas att mina inlägg får er att känna detsamma. Kärlek till er.