Torkat tårarna hela kvällen, tänkt på min älskade pappa och tittat på cancergalan. Så många som går bort i cancer varje år, så många som förlorar sina nära och kära – fuck cancer! Jag är evigt tacksam att man pappa klarade sig men jag minns samtalet som det var igår. För drygt 2 år sedan var jag på gymet och körde mitt vanliga morgonpass när jag såg att pappa ringde, släppte hantlarna och sprang ut med en klump i magen. Jag var livrädd innan jag svarade för att höra min pappa säga vad provsvaren visade. När jag hörde han säga orden – jag har fått cancer, trodde jag att jag skulle falla ihop. Hittade inte många ord under det smärtfyllda samtalet men fick fram ”jag älskar dig”. Samtalet blev kort och tårarna kom, blev så arg att jag slog rakt in ett träd och skrek rakt ut! Inte nu, inte nu, inte min pappa. Där och då kunde jag inte annat än tänka nu ska jag vara stark, lika stark som min pappa har uppfostrat mig att vara! Min pappa har gett mig skinn på näsan och lärt mig att alltid vara positiv, stå rakryggad och aldrig ge upp och det var det som fick mig att enbart tänka – han ska överleva, han ska följa mig till altaret, han ska få se sina barnbarn och leva med mig många år till. Där och då blev min familj tillsammans starkare än någonsin, ömheten växte och vi sammansvetsades på ett nytt sätt. Tillsammans klarade vi det och när jag nu sitter här hemma och torkar tårarna, tittar på cancergalan och vet att min pappa just nu är i Sydafrika och gör det han älskar mest – spelar golf. Kan jag inget annat än vara glad och evigt tacksam att min pappa klarade sig. Och fler ska klara sig, fler måste bidra och kämpa mot cancern! Tillsammans kan vi göra stor skillnad.

Ingen ska behöva förlora någon nära i för tidig ålder, vi alla borde bidra till cancerfonden. Så lite kan göra så stor skillnad <3

Pappa –  du är den starkaste jag vet jag, du är min hjälte. Jag älskar dig!